Fler vill adoptera ensamkommande flyktingbarn – men processen är komplicerad

I Sverige blir det allt vanligare att man vill adoptera ensamkommande flyktingbarn. Trots en stark önskan om att ge barnen ett permanent hem, kolliderar ibland goda intentioner med juridiska hinder. Caroline Sörgjerd, juris dr och senior jurist på Familjens Jurist, reder ut vad som gäller vid adoption av barn och förklarar de stränga kraven för att en adoption ska godkännas.

Sverige har under de senaste åren tagit emot många ensamkommande flyktingbarn som sökt asyl utan sina föräldrar. Många av dessa barn har fått komma till ett familjehem som tagit hand om barnen. När hot om utvisning uppstår händer det att vårdnadshavaren i familjehemmet vill adoptera barnet, vilket inte alltid är så lätt. Detta beror på att adoption och migration är två skilda juridiska processer.

- Vi ser att det ofta förekommer en förväxling mellan begreppen migration och adoption. För att genomföra en adoption av ett specifikt barn krävs i allmänhet en stark föräldrarelation till barnet och att relationen etablerats över en längre tid. När personer önskar adoptera ett flyktingbarn, ofta i egenskap av familjehemsföräldrar, uppstår det juridiska problem. Detta beror på att avsikten med adoptionen ofta är att barnet ska få svenskt medborgarskap, snarare än att faktiskt juridiskt bekräfta ett varaktigt föräldraskap, säger Caroline Sörgjerd, jurist på Familjens Jurist.

Under de senaste åren har jurister på Familjens Jurist tagit emot många frågor om adoption av ensamkommande flyktingbarn och sett en ökning av personer som söker hjälp för att genom adoption hjälpa ett barn att få stanna i landet. Särskilt mot bakgrund av den restriktiva migrationspolitiken.

- Det finns många hjärtskärande exempel med barn som varit familjehemsplacerade här i Sverige som fått besked om utvisning och avslag på adoption. Exempelvis som i det uppmärksammade fallet om den nioåriga flicka som varit placerad i ett familjehem och nu riskerar att ensam utvisas till Albanien. Gemensamt för alla former av adoptioner är att den som vill adoptera måste bedömas vara lämplig som förälder. Det är socialnämnden som gör den bedömningen, och utreder om adoptionen är till barnets bästa, säger Caroline.

Det är också vanligt att man som boende i Sverige vill adoptera ett släktingbarn från ett land man har anknytning till. Om man vill adoptera ett barn från ett annat land måste man i regel gå via en auktoriserad adoptionsorganisation i Sverige. Ibland kan man adoptera ett visst barn utan en sådan organisation, men det är ovanligt och går bara om det finns särskilda skäl. Det kallas för enskild adoption och då måste Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd pröva om den enskilda adoptionen är godtagbar innan barnet flyttar från sitt hemland.

 

Olika typer av adoption

Det är bra att veta vad som gäller innan man ger sig in i tankarna om adoption. Kontakta alltid en jurist i förebyggande syfte för att säkerställa att saker och ting görs i rätt ordning.

Internationell adoption

Om du bor i Sverige och vill adoptera ett barn från ett annat land kallas det för internationell adoption. Som första steg i processen för en internationell adoption tar man kontakt med kommunen och en auktoriserad adoptionsorganisation.

Nationell adoption

Adoption av barn födda i Sverige kallas ofta nationell adoption. Varje år är det ungefär 20 barn födda i Sverige, som får en ny familj genom adoption. Nationella adoptioner är därmed ganska ovanliga. Det är dock vanligt att barn tas om hand av familjehem, men det ska inte förväxlas med adoption.

Närståendeadoption

Till skillnad från internationella eller nationella adoptioner, innebär närståendeadoption att man adopterar ett barn till vilket man redan har en föräldra-barn-relation. Oftast är det en partners barn (även kallat bonusbarn), men det kan också handla om när ett barn blivit till utanför svensk sjukvård, till exempel på klinik utomlands. Med hjälp av närståendeadoption blir man alltså officiellt barnets förälder enligt lagen, även om man redan fungerat som förälder i praktiken. Det är en väg att juridiskt bekräfta ett föräldraskap som redan finns i praktiken – att ge barnet rätten till båda sina föräldrar – vanligt förekommande i regnbågs- eller HBTQI-familjer.

Vuxenadoption

Vuxenadoption är när man adopterar någon som är över 18 år och därmed juridiskt vuxen. Det är vanligt när ett barn har vuxit upp med en biologisk förälder och en styvförälder som barnet har en nära relation till. Trots att det inte finns något formellt juridiskt eller biologiskt band, kan styvföräldern i praktiken vara barnets förälder. När barnet blir vuxet kan det därför finnas en önskan att officiellt bekräfta detta förhållande genom adoption.