Hej,

Tack för att du vänder dig till Fråga Juristen med din fråga! Nedan kommer en redogörelse för vad som gäller.

Regler om polisens möjlighet till kroppsbesiktning genom tagande av salivprov återfinns i 28 kap. 12-12 b §§ rättegångsbalken (RB), som hänvisar till polisdatalagen (PDL).

När får polisen topsa?
När polisen tar salivprov från en person, i vardagligt tal kallat ”topsning” eller ”att topsa”, görs en kroppsbesiktning. Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt att prov tas från människokroppen och undersöks. Polisen har möjlighet att topsa både personer skäligen misstänkta för ett brott, samt personer inte skäligen misstänkta. Stöd för detta finns i 28 kap. 12 § RB.

28 kap. 12 a § RB – Skäligen misstänkt
I denna paragraf anges det att topsning får göras på den som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa, om syftet är att göra en DNA-analys av provet och registrera DNA-profilen i det DNA-register eller det utredningsregister som förs enligt reglerna i PDL.

Vanligtvis brukar bestämmelser om kroppsbesiktning användas inom ramen för en förundersökning, för att utreda det enskilda brott som utredningen omfattar. Men i fråga om topsning kan polisen genom 12 a § topsa någon som är skäligen misstänkt för ett brott, men topsningen behöver inte ha någon relevans för utredandet av det specifika brott personen är misstänkt för – det räcker att personen är skäligen misstänkt för något brott. Topsning kan ske av flera om det är fler än en person som är skäligen misstänkt.

Syftet är som nämnt att göra en DNA-analys för att registrera i DNA-registret eller utredningsregistret. I DNA-registret (se 4 kap. 1 § PDL) registreras DNA-profiler som avser personer som dömts för annan påföljd än böter, eller som har godkänt ett strafföreläggande i form av villkorlig dom. I utredningsregistret (se 4 kap. 4 § PDL) registreras istället de DNA-profiler som insamlats under utredningstiden. Om de förutsättningar som ställs upp för DNA-registret uppfylls vid utredningens avslutande – d.v.s. om personen döms till annan påföljd än böter eller fått villkorlig dom - flyttas informationen i utredningsregistret över till DNA-registret. I annat fall ska informationen gallras (4 kap. 7 § PDL).

Uppgifterna som förs in i registerna är begränsade till identitetsuppgifter samt i vilket ärende analysen har gjorts (4 kap. 3 och 4 §§ PDL).

28 kap. 12 b § RB – Inte skäligen misstänkt
I denna paragraf anges det att topsning får göras på annan än den som är skäligen misstänkt för ett brott, om syftet är att genom en DNA-analys av provet underlätta identifiering vid utredningen av ett brott på vilket fängelse kan följa, och det finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av brottet.

Provtagning enligt denna paragraf är nödvändigt framför allt när det finns flera DNA-spår på brottsplatsen. Polisen kan då skilja sådana spår som härrör från gärningspersonen från spår som kommer från målsäganden eller andra personer som befunnit sig på platsen. Vid brottsplatser inomhus kan det också vara nödvändigt att ta prov från andra personer som ofta brukar vistas på platsen, t.ex. arbetskollegor eller familjemedlemmar. Analysresultatet får inte jämföras med de DNA-profiler som finns registrerade i register över DNA-profiler som förs enligt PDL eller i övrigt användas för annat ändamål än det för vilket provet har tagits.

Med synnerlig anledning brukar gälla att det ska föreligga faktiska omständigheter som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att uppnå det avsedda resultatet med åtgärden (se förarbetena i prop. 2005/06:29 s. 39). Prov kan bl.a. tas av den som förvisso är misstänkt, men där misstankegraden inte är skäligen misstänkt. Kravet på synnerlig anledning innebär att prov inte får tas rent rutinmässigt på personer i viss ålder eller som bor i ett visst område.

Är ålder tillräckligt för att räkna någon som skäligen misstänkt?
Om misstankenivån uppnår skälig misstanke övergår förundersökningen från ett spårningsstadie, till ett utredningsstadie och utredningen inriktas på en viss person (eller flera, om brottet begåtts av flera gärningspersoner). Sannolikheten att någon viss person har begått brottet ska vara större än kvarstående osäkerhet. JO har uttryckt att det ska vara fråga om konkreta, objektivt underbyggda omständigheter som med viss styrka talar för att personen i fråga har begått den gärning som misstanken avser. Bedömningen får inte vara grundad på subjektiva antaganden och ogrundade uppfattningar.

Låt oss då säga att det inkommit ett signalement på att en gärningsperson är en kvinna mellan 18-20 år gammal. Att enbart utgå från åldern skulle innebära att alla kvinnor i den åldern är att anse som skäligen misstänkta. Om en viss kvinna då utpekas som skäligen misstänkt är grunderna för detta inte tillräckligt starka, då skälig misstanke måste baseras på konkreta händelser som kan knyta en viss person till en viss gärning. Med andra ord är ålder inte tillräckligt för att någon ska vara skäligen misstänkt.

Jag hoppas det gav dig svar på din fråga!

Med vänlig hälsning,
Beatrice