Djuridik

Det bästa är att ha en dialog med sin partner redan innan man köper en hund eller katt om hur man ska göra med ägandeskapet. Står ni båda som ägare eller köper husdjuret gemensamt kan ni behöva komma överens om hur ni ska dela upp ägandet vid en separation. Är en person mer drivande kan det vara bra om den både köper och står som ensam ägare till husdjuret. Detta för att se till att ägaren får fullt ägande vid en eventuell bodelning. Är man gift kommer man dock, enligt huvudregel, behöva ersätta den andra parten för hundens motsvarande värde.

Svaret är både nej och ja. Man kan inte avtala om utfallet av en bodelning i förväg, det blir ofta ett ogiltigt föravtal. Man kan däremot reglera ägandet av egendomen och om den ska vara enskild egendom eller giftorättsgods och därmed oftast i praktiken påverka vem som får egendomen vid en bodelning.

Det är lätt att bli oense vid en separation, det är mycket känslor, och ofta mycket logistik som ska redas ut. Även om det är jobbigt bör ni tänka på husdjurets bästa. Det kan vara att man delar på ägandet och har ett gemensamt upplägg, beslutar att den ena som har tid för husdjuret tar över ägandet, eller inser att det bästa alternativet är att låta husdjuret få en ny ägare.

Om man är gift och känner sig osäker är det bäst att skaffa ett äktenskapsförord. Då får man möjlighet att reglera ägandet av husdjuret, och kan göra det till enskild egendom. Det innebär att man inte räknar in husdjurets värde vid en bodelning, och säkerställer att husdjuret endast tillhör ägaren vid skilsmässa. Om man inte är gift går det att istället skriva ett samägandeavtal om man vill att husdjuret ska få ”delad vårdnad” vid en separation.

Man kan inte få vårdnad om en hund likt ett barn. Om inte paret kan enas om vem som ska ha hunden får den som är ägare till hunden densamma. Är man gemensam ägare och inget avtalats gäller samäganderättslagens regler som passar dåligt för djur varför vi rekommenderar istället upprättande av avtal som reglerar samägandet.